Idag går jag in I vecka 9. Det är häftigt vad mycket som händer med den lille varje vecka.
Fortfarande är det mycket oro som jag har. Oro för missfall, oro att det ska vara något fel så vi måste ta bort barnet efter vecka 12, oro att barnet ska ligga död... Tänk om jag går runt här vecka ut och vecka in och så lever inte lillen... Det är som sagt mycket oro i mina tankar! 💔
Jag förstår att vården inte ger så mycket stöd under de första månaderna då det ändå inte går att göra så mycket men jag önskar att man åtminstone hade någon form av kontakt så man fick prata. Jag vet inte ens vem min barnmorska kommer vara. I så fall hade man ju kunnat bolla tankar med den personen. Det är jobbigt den här första tiden, man känner sig så ensam i sina känslor.
Vad skönt att veckorna går framåt och att det verkar som att lillen vill stanna. Förstår att det kan kännas ensamt i dina känslor. Hoppas du står ut med dina känslor några veckor till så ska du se att det blir bättre. Kram